En blåtira jag bär med stolthet

Mitt engagemang i Stockholm Pride har hittills i år uppgått till en halvtimme. Under den tiden har jag blivit kallad bögjävel, fått en armbåge i ansiktet och blivit målsägande i en hatbrottsutredning. Och vet ni – jag är glad att det var jag som fick den där armbågen och ingen annan.

För mig kommer nog Pride alltid handla om varje människas rätt att vara sig själv, utan rädsla. För så länge bögar, flator och transor inte kan röra sig fritt utan att vara rädda för kränkningar och våld har vi inte ett fritt samhälle.

Med varje hatbrott ruttnar lite av vårt samhälle. Med varje HBT-person som låter rädslan bli en munkavel blir Sverige lite kallare. Därför är jag glad att det inte var en transa, eller en bög, eller en flata, som fick den där smällen. För om det nu ska delas ut en blåtira tar jag den hellre som vit heterosexuell man. Så att hatet inte drabbar den som redan är utsatt, ännu en gång.

Det kommer nog göra lite ont imorgon – men smärtan är tillfällig och stoltheten permanent.

Därför backar jag Zara

För en vecka sedan postade jag en länk på Facebook, med en kort text om varför jag backar Zara Larsson. I skrivande stund har nästan 4 500 personer tryckt gilla, och jag får ständigt nya förfrågningar från personer som vill dela min text. Därför postar jag den här på min blogg.

Det här är vad jag skrev:

Läs det här. Så här är det i Sverige idag.

Zara Larsson blockar minst 10 personer som skriver grova hot, till eller om henne, VARJE DAG. Tusentals varje år. Det handlar alltså inte om en liten klick mobbare, utan om en kultur bland svenska män på nätet. Män som önskar att hon ska bli våldtagen, misshandlad eller till och med mördad.

Och sen, särskilt om du är man, tar du diskussionen varje gång du ser hoten och kränkningarna på nätet. Oavsett om det ”är på skämt” eller ej – det är inte okej att uttrycka sig hur som helst!

Låt inte den här männen som näthatar stå oemotsagda. Låt dem höra att det inte är något vi skrattar åt och går vidare, utan något vi blir illa berörda av.

Veckorevyn om Zara Larsson
Artikeln som startade diskussionen (i alla fall för mig)

Jag vill också dela med mig av två reflektioner.

För det första är jag otroligt glad för all respons. Antalet gilla har växt som ett rullande snöklot. Mer än hälften av alla gilla har kommit senaste dygnet, och takten verkar bara öka så här långt. Det visar hur många vi är som vill ställa oss upp och markera mot näthatet!

För det andra är det några som talar om att ”lyfta fram de här männen i ljuset”. Det är inte vad jag förespråkar, utan snarare tvärtom. Jag är mycket för att lyfta fram vad det är som sägs, men att hänga ut folk tror jag faktiskt inte är bra. Jag vill tvärtom lyfta fram alla oss andra män i ljuset – genom att vi bemöter det här hatet så fort det kommer upp, och markerar mot det. Kom igen nu gubbar – bättre kan vi!

Solidaritet. Och klasskamp.

Jag läser mig igenom sista sidorna på Göran Greiders Den solidariska genen. Jag började på boken för att ämnet intresserade mig, och halvt på trots mot mitt ointresse för Greider. Jag har uppfattat honom som allt för förutsägbar. Den förutfattade meningen har på något sätt både motsagts och bekräftats.

Göran Greider - Den solidariska genenMotsagts, för att jag kommit bättre överens med Greider än jag förväntat mig. Hans stil är lättare att ta till sig och mer insiktsfull än jag väntat. Bekräftats, för att jag så här mot slutet av boken inser att det var många sidor sedan han tillförde något jag inte väntat mig.

Men delvis, måste jag erkänna, är Greider rent genialisk.

– Hade han några fiender?

Den repliken är antagligen en av de mest uttalade i all fiktion överhuvudtaget det senaste kvartsseklet. Jag har alltid, under läsningen av kriminalromaner eller när jag tittat på någon TV-deckare, reagerat över hur egendomligt det där språkbruket faktiskt är: det är ju militärt. Militärt tänkande – direkt anbringat på enskilda människor. Deckarexplosionen inom litteraturen och det enorma utbudet av kriminalserier vittnar om den minskande tilliten mellan människor. Hade han några fiender?

Igenkänning. Det finns en diskrepans mellan verklighetens mänskliga möten och den kvällstidningsdramaturgi som vi matas med genom skönlitteratur och film. Greider sätter ord på något otroligt viktigt i hur vi uppfattar mänsklig natur.

Samtidigt finns det en del av socialisten Greider jag aldrig riktigt känner mig bekväm med. Ett ständigt sökande efter klasskonflikten och en skarp linje mellan överklass och den breda arbetarklassen.

Bli förbannad när det om en människa heter att hen kommer från enkla förhållanden. Det finns inga enkla förhållanden, allraminst längst ner i samhället.

De enkla förhållandena finns överst i samhället.

Det finns de av oss som strävar efter enkelhet framför andra värden i livet. Absolut att det är en lyx som inte finns för de fattigaste, men det är inte en klassdelande strävan.

Sammantaget tycker jag Greider skrivit en bok som är väl värd att läsa, och med flera viktiga poänger. Vi behöver uppgradera bilden av vår mänskliga natur.

Norberg vs. Greenpeace

Johan Norberg utmanar Greenpeace om GMO-grödor. Fajten om vem som är vetenskapens bästis är igång. För vem vill vara emot vetenskap? Ingen som vill erkänna det i alla fall.

Maskrosfrön
@Doug88888 (CC-BY-NC-SA)

Den viktigaste skillnaden mellan organismer och död materia är hur de sprids. Onedbrytbara kemikalier kan visserligen koncentreras när det rör sig genom näringskedjan, men i det långa loppet späds de ut till minsta möjliga koncentration. Organismer, däremot, kan både brytas ner och föröka sig i en evighet.

Därför är vi till exempel försiktiga (nåja) med antibiotika, eftersom det riskerar bidra till resistenta bakterier som kan mångfaldiga och sprida sig på okontrollerade sätt. När de väl etablerat sig är de i princip omöjliga att bli av med. Ur det perspektivet är det inte så svårt att se ett behov av att vara försiktiga med att sprida GMO utan att undersöka konsekvenserna väldigt noggrant.

Dessutom, det är inte bara det att vi än så länge vet för lite om vad manipulationen av generna skapar för oönskade effekter. Vi vet dessutom för lite om hur de kommer att samverka med det ekologiska systemet. Riskerna i att introducera nya organismer kan till exempel illustreras med när först kaniner och sedan rävar (för att bekämpa kaninerna) introducerades i Australien. En katastrof.

Den vetenskapligt intresserade borde rimligen ta till sig dessa frågeställningar. Riskanalys är också vetenskap, men det känns som att Norberg missat det.

Med det sagt så tycker jag att vetenskapen kan få säga sitt. Om vi vill veta vad som är worst case och hur stor risken är måste vi vända oss just till vetenskapen. Är riskerna för stora måste vi avstå. Och tycker någon att jag är vetenskapsfientlig för att jag inte tycker allt som kan skapas i ett labb bör spridas i naturen, då må det vara så. Med den definitionen är jag mot vetenskap.

Tack för att du cyklar (långsamt)

Det är fint att cykla. Stockholms stad tackar oss cyklister – genom att dela ut gåvor. Fint, och på sin plats kan jag tycka. För när jag cyklar till jobbet känner jag ofta att jag behöver ett tack.

Tack för att du cyklar

Efter att jag tvingats ut i körbanan av bilar som parkerats i cykelbanan och blivit tutad i örat av en annan bilist som tyckte att jag skulle stannat i cykelfältet behöver jag lite uppmuntran. Någon som säger att jag ändå gör rätt, att det inte är mitt fel.

Cyklisterna är verkligen värda ett tack, när allt fler cyklar – trafiksituationen till trots. Men vems fel är den då, den där trafiksituationen?

Om vi ska tro TV4 befinner vi oss i ett hätskt cykelkrig, där snabba cykelpendlare i trikåer är boven. I så fall blir det komplicerat att tacka cyklisterna. Vi kanske får mäta hur snabbt alla cyklar innan det blir tal om något tack? ”Tack för att du cyklar långsamt”, borde det heta då.

Men hur snabbt och aggressivt cyklar folk egentligen? Inte värre än bilisterna kör, om du frågar mig. Det kan inte vara svaret. Och jag tror inte heller på att skylla på bilisterna. Visst finns det de som beter sig illa i trafiken, så väl i bil som på cykel. Men det duger faktiskt inte att skylla på individuella misstag när det är ett övergripande mönster.

Saknas det incitament att göra rätt då? Någon kanske tycker att det är polisen som måste ta trafikanterna i örat? Men att döma av alla gånger jag sett polisen plocka folk för att de cyklat mot rött så verkar de redan göra det. Och jag är säker på att de ger bilisterna samma kärlek.

Nej, jag tycker att trafiksituationen med alla rimlighet får skyllas på trafikplaneringen. På det faktum att Götgatan i Stockholm i varje riktning har utrymme för tre bilars bredd medan cyklarna som bäst kan köra om med risk att få en bildörr i pannan. Eller att cykelbanorna på Vasagatan tar slut mitt ute i vägen, utan ledtråd om var jag ska ta vägen. Eller att varje byggprojekt i stan glatt stänger av cykelbanorna utan att tala om vart vi ska ta vägen.

Vem som är ansvarig för trafikplaneringen? Jamen, det är Stockholms stad själva. Så tack för tacket, och om ni verkligen menar allvar med att det är bra att folk cyklar är ni välkomna med en ursäkt också.

Stoppa trängselfusket med spärrar

Vägspärr

I DN Stockholm kräver Jessica Rosenkrantz (M) att SL sätter stopp för fuskåkandet i kollektivtrafiken. Med lite kreativ matematik à la skivbranschen räknar hon ut att fuskandet kostar mellan 200 och 300 miljoner årligen. En miljon plankningar i månaden gånger dyraste biljettpriset. Fusket med trängselavgifter i samma stad glömmer hon bort, lite lägligt.

Tre missar i fuskmatten:

  1. Alla har inte råd att resa om de måste betala. Till exempel ser vi många hemlösa som plankar.
  2. De flesta betalar inte det dyraste möjliga priset per resa. Det finns ungdomsrabatter, studentrabatter och månadskort att ta hänsyn till.
  3. Många kan ta sig fram billigt med cykel eller till fots om de inte plankade.

Men förutom fuskmatten gör Jessica ett mycket grövre misstag. Hon attackerar den fattigaste gruppen fuskare och ignorerar en betydligt rikare – de som fuskar med trängselavgifter. För att vara konsekvent mot fuskandet borde hon ställa samma krav oavsett typ av fusk. Inför helt enkelt spärrar i trängseltullarna. Ingen betalning, inget bilåkande.

Och lustigt nog är de båda fusken ungefär lika dyra, om vi räknar lite ärligare. De verkliga kostnaderna för plankandet, om vi räknar högt, borde kunna ligga på de ungefär 120 miljonerna årligen som bilfuskarna struntar i att betala.

Svaret är enkelt. Utsätt bilisterna för samma typ av tortyr som kollektivtrafikanterna får stå ut med. Upp med spärrar.

Eller så drar vi den andra logiska slutsatsen. Det är inte okej att vi som betalar för oss ska straffas för fusket genom minskad tillgänglighet och risk för klämskador. Bort med spärrarna helt.

Något slags trend

Just nu är det många som pratar om näthat. Vi kan definitivt tala om en trend. Nu är till och med företagen näthatade, tycker de i alla fall.

Frågan är om det inte slår lite snett. Kraven på reglering av nätet blir för många nästa logiska steg. Men när det gäller näthatet så är det debatten om det, inte hatet i sig, som är nyheten.

Det finns ett verkligt problem. De (i huvudsak män kan vi förmoda) som sitter och mejlar kvinnliga journalister, skribenter och TV-profiler med vidriga sexuella anspelningar och hot förstör så mycket. Det handlar om att de vill skrämma till tystnad, och det hoppas jag att de aldrig lyckas med.

Vad vi inte får glömma bort är att de som frustrerat skriker i kommentarsfälten ofta är de som är missnöjda med vart samhället är på väg. Vi ska nog vara rätt glada över vilka det är som är missnöjda, vilka det är som attackerar ”statsfeminismen” så fort de ser en kvinna med inflytande. Men om lösningen på näthatet blir att tysta de missnöjda har vi hamnat ack så fel.

Och vad gäller de där företagen – en utveckling där människor kan dömas för förtal av ett företag låter rätt obehagligt. Då kanske jag inte hade kunnat publicera det här, för att ta ett exempel.

När du talar om trollen

… så står de i farstun, sägs det. Men på nätet behövs nya ordspråk. När trollen talar är det du som får stå i farstun. Inga öppna samtal här, inte.

Allt fler sajter sluter kommentarsfälten. De som finns kvar är nästan alltid förmodererade. Hur kan det då komma sig att de forum som fortfarande är öppna till stor det befolkas av nättroll som drar runt i flock och slår ner på varenda öppna dialog som finns kvar för att sprida förolämpningar, hat och grovt språk?

Kampanjsajt: Öppna fler dörrar till Sverige

För ett tag sedan släppte vi en kampanj för fler öppna dörrar. Där finns möjlighet att ladda upp en dörr och berätta varför du vill öppna fler dörrar. Till en början modererade vi inläggen i efterhand. Vi ville att folk direkt skulle kunna dela sitt inlägg och uppmuntra andra att vara med. Vi drog gränsen för moderering vid olagliga eller ”grova” inlägg, och bland annat en text om att ”öppna dörrar för att kasta ut mp ur riksdagen” får ligga kvar.

Det gick bra ända fram tills sajten spreds till flashback och 4chan. Väl där började folk ladda upp grovt rasistiska eller på andra sätt smaklösa bilder. Mer än 700 under ett par timmar, vilket blev mer än vi kunde hantera. Vi tog tillfälligt ner sajten och aktiverade senare med förmoderering av nya inlägg.

Jisses, jag kan bara gissa vilka bilder som kommer att laddas upp 

Bara en tidsfråga innan moderatorerna på MP kommer att ge upp.

Det intressanta är att huvuddelen av inläggen på flashback, från människor som rimligen hänger på flashback för att de uppskattar möjligheten att skriva fritt, gick ut på att Miljöpartiet är idioter för att vi tillät att skriva fritt. Inte att det kanske var korkat att attackera ett öppet forum och framtvinga förhandsmoderering genom att ladda upp grova bilder som omöjligt kan få ligga kvar.

På nätet idag är du alltså en naiv idiot om du vill ha öppen debatt. Den som attackerar öppna debatter verkar däremot vara frihetskämpe som slåss för det fria ordet. Enligt trollen alltså.

Miljöpartiets poäng med kampanjen är att vi behöver öppna fler dörrar till Sverige, men också i Sverige. Det näthatarna visade var att det finns en grov rasism i Sverige idag. Och just den är ett hinder för att människor ska komma in i samhället. Den blev en illustration av precis det samhälle Miljöpartiet vill motverka med kampanjen. Så på sätt och vis blev det ett understöd för vår kampanj.

Alla vi som inte ställer upp på hatet har möjlighet att visa det. Gör det du också.

Vi behöver en positiv klimatdebatt

Yohan Blake

Det är svårt att tänka sig Yohan Blake, världens näst snabbaste på 100 meter, jämföra sig med någon annan än den bästa. Vi skulle bli mäkta förvånade om han efter silvermedaljen i OS senast kallat till en pressträff för att berätta hur mycket snabbare än genomsnittet han är. Vi skulle aldrig komma på tanken att mäta ett höjdhopp mot att snubbla över en trottoarkant eller ett diskuskast mot att tappa en tallrik på tårna.

I klimatdebatten återkommer ett annars ganska ovanligt argument. “Vi är bättre än många andra”. Är vi så rädda för riktig miljöpolitik att vi nöjer oss med att undvika sistaplatsen?

Varför i hela friden ska svensk klimatpolitik jämföras med några andra än de som kommit längst?

När min son sju år gammal satte sig med en fantasybok på drygt 600 sidor trodde jag inte han skulle sitta länge. Men jag hade fel. Han blev sittande där med boken. I tio minuter. Tjugo. Efter en halvtimme stack jag in huvudet och möttes av ett stolt ansikte.

Pappa, jag har läst jättelångt. I en (måttar med handen) så här tjock bok! Nu är jag på sidan … två!

Det kallas entusiasm. Och inför ett så stort projekt, i alla fall för en sjuåring. Det är den entusiasmen jag skulle vilja se inför vår generations största utmaning.

Den omställning som behövs för att klara klimatet är en fantastisk utmaning. En spännande resa som kommer att definiera vår roll i historien. Framtida generationer kommer att titta tillbaka på våra första trevande försök med samma intresse som vi ser på bildandet av FN, införandet av kvinnlig rösträtt och den första månlandningen. Minst.

Tyvärr känner många som engagerat sig i klimatet att ledande politiker snarare försöker vifta bort problemformuleringen än att ta itu med problemet. Ni känner säkert igen det. Felet är någon annans, någon annanstans. Och dessutom är vi redan bättre än många andra, om än lite mindre bäst än förra året, så vi behöver egentligen inte göra något alls.

Med Fredrik Reinfeldts egna ord, från FN:n klimatkonferens i Köpenhamn 2009

“The time has come also for others to deliver.”

Viktiga framsteg för miljön har sällan kommit för att vi väntat på att alla ska röra sig samtidigt. Det är föregångarna som sätter nivån för vad som är möjligt. Med lite positiv entusiasm skulle Sverige, ett land med några av världens bästa förutsättningar för förnybar energi, kunna vara precis det föregångslandet. Men då behöver vi en positiv klimatdebatt.

Upphettat om upphovsrätt för foto

Svenska Fotografers Förbund (SFF) kastar svepande anklagelser om ”bristande respekt för upphovsrätten”. Andra anklagelser i brevet menar motparterna är felaktiga eller missförstånd från SFF:s sida. Anklagelser är typiska för hur debatten så ut får några år sedan, då upphovsrättsorganisationer ställde sig på rad för att skälla ut alla som på något sätt kritiserade en expansiv upphovsrätt.

Ångspårvagn på Ringvägen 1901
Ångspårvagn på Ringvägen 1901
Fotograf okänd
Ur Stockholms spårvägsmuseums samlingar
No known copyright restrictions

Det är märkligt hur SFF undviker att peka på konkreta felaktigheter. Digisam försöker tydliggöra ett ganska snårigt regelverk, och skulle rimligen vara tacksamma för återkoppling om hur reglerna ska tolkas.

Den enda tolkning jag kan göra är att SFF tycker det är bättre med oklarhet kring vad som gäller för upphovsrätt på fotografier än att bidra till att göra reglerna tydliga. De väljer att attackera och fiendegöra en möjlig samarbetspartner.

För även om det skulle vara så att SFF och Digisam har olika intressen av utformning av lagstiftningen borde båda parterna ha ett intresse av att förtydliga vad som gäller. Men så är det alltså inte. SFF agerar mot tydlighet för upphovsrätt på bilder.

När Miljöpartiet anordnade en hearing om upphovsrätt 2006 stod upphovsrättsorganisationerna på kö för att vara med. Flera ringde och var upprörda över att de inte var specialinbjudna. Under själva hearingen var deras representanter i stor majoritet och ändå var de upprörda över att kritiker mot en expansiv upphovsrätt var inbjudna. En företrädare var dessutom kritisk till det öppna upplägget där båda sidor fick komma till tals och att evenemanget direktsändes och föreslog att vi skulle fortsätta diskussionen ”på tu man hand”.

Det är beklämmande att vi inte kommit längre 2012. Upphovsrättsorganisationerna måste acceptera att olika syn kommer fram i diskussionen.

Bakgrund

Svenska Fotografers Förbund (SFF) skickade nyligen ett öppet brev till Kulturdepartementet och Riksarkivet, angående en konferens som Riksarkivets samordningssekretariat för digitalisering (Digisam) anordnat tillsammans med Creative Commons och .SE.

Både Digisam och Wikimedia Sverige har nu svarat på anklagelserna.