Detta väldigt långa blogginlägg beskriver de olika turerna inom Miljöpartiet kring datalagringsdirektivet under februari 2010. En historia fylld av missförstånd, men väl värd ett försök att skilja missförstånd från sanningar.

Det har varit blåsigt på nätet kring datalagringen för Miljöpartiet. Det hela startade egentligen med en pressträff med Mehmet Kaplan (MP), Thomas Bodström (S) och Alice Åström (V), men tog verklig fart efter att språkröret Peter Eriksson var med i lördagsintervjun i P1. Den här historien börjar redan innan pressträffen, med själva anledningen till att det alls hölls någon pressträff.

Historien började med att Sverige blev fällda i EU:s domstol för att inte ha infört EU-direktivet om datalagring i svensk lag. Konsekvensen av det är än så länge bara att Sverige betalar rättegångskostnaderna, men i förlängningen leder det till att EU utdömer ”avskräckande” böter till landet.

Vad som hände sen var att Bodström kontaktade Kaplan och Åström för att meddela att S tänkte gå ut med att de ändrar sin linje. Enligt Kaplan var det väldigt tydligt, Bodström ställde sig bakom den datalagringskritiska linje som V och MP drivit och ställer sig bakom en gemensam reservation. V och MP ändrade inte linje. Det är denna ändring av S linje som skulle presenteras på en gemensam pressträff och inget annat, och det var också detta som senare skulle kommenteras som en ”överenskommelse” eller ”uppgörelse” mellan de rödgröna partierna. Miljöpartiets linje är dock att det inte funnits någon uppgörelse, bara S som bytt politik.

Men så skulle inte utspelet komma att tolkas av de allra flesta. För när det väl kallades till en pressträff började misstolkningarna. Och inte undra på det, för under den gemensamma pressträffen den 11 februari pratade inte Bodström bara om att S hade intagit en kritisk ställning gentemot datalagringen, utan passade också på att tala om helt andra saker än vad som kommit överens om och som inte varit varken V eller MP:s linje. Detta skriver även Jakop Dalunde om på sin blogg. Inte undra på att folk fick för sig att det som presenterades var en kompromiss mellan tre partier istället för ett parti som ändrat politik.

Efter pressträffen började synpunkter komma in via twitter och andra sociala medier. Det var tydligt för Miljöpartiet att en felaktig bild fått fäste. Dessutom gick en av partiets EU-parlamentariker, Carl Schlyter, ut på sin hemsida och bekräftade bilden att det fanns en kompromiss.

Vid detta läge påbörjades arbetet med en artikel som skulle förtydliga partiets linje, förklara att för Miljöpartiet har det första alternativet hela tiden varit att datalagringen ska stoppas – helst på EU-nivå. Tyvärr drog arbetet med denna artikel kraftigt ut på tiden på grund av kommunkationssvårigheter. Kort sagt handlade detta om politiker upptagna i möten och en tjänsteman (det är jag) upptagen utanför kontorstid.

Arbetet med artikeln blev inte klart i tid. Otydligheten kring datalagringen och olika politikers uttalanden resulterade i att Peter Eriksson fick prata om datalagringen i nio (9) minuter av lördagsintervjun den 27 februari. Bristen på reaktion från partiet (det som skulle varit en publicerad artikel i god tid innan lördagsintervjun) gjorde att Peter inte var tillräckligt förberedd för att svara på frågorna och fastnade flera gånger i formuleringen ”Sverige måste införa datalagringsdirektivet”, vilket satte fart på övervakningskritikerna på nätet.

Just det där ”Sverige måste införa datalagringsdirektivet” kräver en viss förklaring. Av många tolkades det som att ”Miljöpartiet tycker att Sverige måste införa datalagringsdirektivet”, men i själva verket var det aldrig menat som något annat än ett konstaterande av ett juridiskt faktum. Datalagringsdirektivet är bindande och Sverige har blivit fällda för att inte ha infört det, det betyder, rent juridiskt, att Sverige måste genomföra direktivet i svensk lag, förutsatt att vi inte kan stoppa det på något sätt.

Det som hela MP-artikeln om datalagringen som var på gång handlade om var just den sista appendixen ovan. Förutsatt att vi inte kan stoppa det på något sätt. Miljöpartiet har nämligen en plan för att stoppa datalagringsdirektivet. Det som Peter Eriksson sa i lördagsintervjun var inte felaktigt, men han hade inte blivit förberedd på vilka alternativa möjligheter som fanns.

Nästa bit av historien är den första artikel på Miljöpartiets hemsida som Peter Eriksson såg till att få publicerad måndagen efter lördagsintervjun. Här förtydligades att det inte fanns någon kompromiss, utan att det var S som bytt linje. Tvärtom bilden som spreds upplevde Peter att det var just Miljöpartiet som integritetssäkrade det rödgröna samarbetet. Det var trots allt S som gått på vår linje, och den motion som reservationen i justitieutskottet handlade om vad skriven av en grön riksdagsledamot (Max Andersson).

Artikeln förbättrade inte läget i nätdebatten. Trots förtydligandet kring vad ”måste införa” betydde togs den som att MP försökte klappa nätdebattörerna på huvudet.

”Detta innebär inte att Miljöpartiet är för införandet av datalagringsdirektivet. Vi är fortfarande motståndare till lagen, men kan inte ignorera det faktum att den är ett bindande EU-direktiv och att Sverige redan blivit fällda för att inte ha infört det.”

Parallellt med att artikeln på Miljöpartiets hemsida publicerades plockades den tidigare artikeln om hur vi kan stoppa datalagringen upp. Nu med fler underskrifter för att visa att alla inblandade politiker stod bakom denna linje, och med en justering för att reflektera utvecklingen i Tyskland, där man tillfälligt stoppat implementeringen med hänvisning till grundlagen.

Nu väntade en period då jag och några till försökte att svara så tydligt som bara möjligt på folks frågor om MP och datalagring. Men det var en kamp motströms, samtidigt som artikeln som kunde lösa situationen tog tid att förankra hos alla undertecknare. Under tiden hann vänsterpartiet gå ut och säga att de ”rev uppgörelsen”, vilket gjorde det besvärligt för oss att fortsätta påstå att det inte fanns någon. När väl artikeln kom ut var det, som flera kommentatorer skrev, inte en sekund för tidigt.

Min bild är att Miljöpartiet gjorde flera misstag på vägen. Vi borde ha prioriterat ett snabbt svar, redan innan lördagsintervjun. Vi borde förstått att formuleringen ”måste införa” var så problematisk som den var. Och vi borde, ärligt talat, låtit Bodström hållit en egen pressträff om att partiet ändrat sin inställning till datalagringen.

Det viktiga är dock: Det fanns aldrig någon kompromiss och det fanns aldrig någon överenskommelse. Det fanns bara ett parti som bytt politik.

Jag vill slutligen rekommendera Tomas Melins blogginlägg om Piratpartiets inställning.

Detta väldigt långa blogginlägg beskriver de olika turerna inom Miljöpartiet kring datalagringsdirektivet under februari 2010. En historia fylld av missförstånd, men väl värd ett försök att skilja missförstånd från sanningar....