En blåtira jag bär med stolthet

Mitt engagemang i Stockholm Pride har hittills i år uppgått till en halvtimme. Under den tiden har jag blivit kallad bögjävel, fått en armbåge i ansiktet och blivit målsägande i en hatbrottsutredning. Och vet ni – jag är glad att det var jag som fick den där armbågen och ingen annan.

För mig kommer nog Pride alltid handla om varje människas rätt att vara sig själv, utan rädsla. För så länge bögar, flator och transor inte kan röra sig fritt utan att vara rädda för kränkningar och våld har vi inte ett fritt samhälle.

Med varje hatbrott ruttnar lite av vårt samhälle. Med varje HBT-person som låter rädslan bli en munkavel blir Sverige lite kallare. Därför är jag glad att det inte var en transa, eller en bög, eller en flata, som fick den där smällen. För om det nu ska delas ut en blåtira tar jag den hellre som vit heterosexuell man. Så att hatet inte drabbar den som redan är utsatt, ännu en gång.

Det kommer nog göra lite ont imorgon – men smärtan är tillfällig och stoltheten permanent.